bonoria

Har ni tänkt på att vårdpersonal/tandvårdspersonal tvingas in i den fulaste tänkbara arbetsklädseln? Det ser ut som en stor vit pyjamas utan någon som helst passform. Dessutom är storlekarna helt åt helvete konstiga. 60-70kg??? Vad är det för typ av storlek? En sådan kropp kan ju se hur olika ut som helst. Trotts att en större andel av alla tandläkare är kvinnor än män är dessutom kläderna självklart anpassade efter en typisk killkropp. Byxor sitter stenhårt över höfterna medans det går och köra in ett par knutna nävar mellan midjan och byxkanten. Tröjorna är så klart för stora eftersom de utgår från killstorlekar.

 

Det var varmt en dag och jag vek upp byxorna till knäna och började fråga om vi fick ha det i klinik. Självklart var svaret nej. Det går knappt att ha smycken eller något annat över huvud taget som får en att sticka ut som individ i de där kläderna istället för att göra oss till partiklar i det vita havet. Jag har en teori om att allt det här hänger ihop, att det är ett försök att förvandla individer till en vit oformlig massa som ska bli lätt för patienterna att hata. Jag menar, det vore ju en katastrof om folks orätfärdiga hat mot tandläkare upplöstes - hur skulle världen då se ut? 

Just nu håller vi på med värdens roligaste sak i skolan - vi lagar plasttänder!:D Ända haken är att vi måste hålla till på ett visst ställe med viss utrustning som vi bara har tillgång till på lektionstid. Vi har också fått en lapp som vi måste få underskrifter på för varje tand vi klarat, och lektionstiden är ju rätt begrensad. Idag hade jag sista lektionen  innan vi ska lära oss något nytt och min lapp var inte fylld. Jag var dock nästan klar när jag började eftermiddagspasset och tänkte: "det här fixar jag lätt!". Ivrigt satt jag igång med att borra, men när jag skulle fylla tanden drabbades jag av magsmärtor. Resterande 3 timmar satt jag och kämpade emot smärta som fick svett att rinna med en enda tanke: "måste bli klar". En timme innan tiden var slut så trodde jag att jag var klar och packade ihop, men ack så fel jag hade! En tand var glömd och jag fick bittert gå tillbaks och avsluta det jag påbörjat. Fem minuter innan lektionen var slut kunde jag äntligen packa ihop och vara klar på riktigt. 

Hur kommer det sig att på varje buss/tåg finns det alltid någon som stör resten av de som åker? Ett barn som gråter, någon som spelar hög musik eller konstiga samtal? Kan de inte ibland hamna på samma buss så några resor kan få bli lungna istället? Själv sitter jag lugnt och pluggar eller beteer mig så barnsligt att jag spelar Nintendo DS. Men jag beter mig i varje fall inte barnsligt på ett sätt som stör någon annan. Nu senaste 1½ året har jag åkt mycket buss/tåg, ganska långa resor, och hört mycket. Bland annat har jag hört:

- En person sitta och prata med en vän om sin mentala ryggsäck som bara fylldes på med fler och fler tunga händelser. 

- Ett samtal om framtida yrkesval: Första personen: "Jag vill bli läkare men mina betyg räcker inte", andra personen: "Men bli tandläkare då, det är ju inge svårt!" GRRRRRRRR! IDIOTER SOM ÖPPNAR MUN OM NÅGOT DE INTE VET ETT DUGG OM!!!

- En person som hade hörlurar på sig men glömde att plugga in dem så musiken dundrade i halva bussen och alla retirerade till främre delen. 

- Två finniga killar gradera hur heta olika tjejer var och diskutera hur många de tänkte knulla samtidigt som de fnittrade förtjust. Pff! Som om någon någonsin skulle vilja knulla de där...

- En person som 60% av resan pratade i telefo med olika personer där 2-3 svordomar infann sig i varje mening och varannan mening som kom ur munnen var en förolämpning till den andra som totalt tyder på avsaknad respekt för andra människor. 

 

Och tyvärr kan inte jag komppla bort något av det här så... Trevlig resa börar få en ironisk klang. 

Efter att länge ha plågats av blomflugor lustläste jag alla hemsidor jag kunde hitta som tipsade om att bli av med dem. På gott humör gick jag till affären och köpte vinäger och tändstickor. I varje liten blomma tryckte jag ner ett helt lass av tändstickor så jag skulle förhindra deras barn från att någonsin födas. Vinägern placerade jag överallt i lägenheten och tänkte mordiska tankar om hur de skulle drunkna. Som grädde på pannkakorna (jag vill då inte ha någon grädde på mos i varje fall) så for jag runt som en idiot med en dammsugare och jagade de små inkräktarna. Några veckor senare konstaterade jag att mina ansträngningar inte hade lätt till en minskning i antal och jag tog til en sorglig åtgärd och slängde ut en blomma som verkar vara deras främsta hem. Om de fortfarande lever om et par veckor slänger jag ut resten av blommorna också trots min brors vrede över att hans älskade blommor går till spillo. Ifall de överlever det är det nästan så de förtjänar en plats i min lägenhet för sin blotta envishet. Men bara nästan. Förmodligen blir jag desperat och gasar hela lägenheten så jag måste evakuera den. Lätt värt.

 

De blommflugorna som överlever all behandling jag kan komma på kommer jag älska. De måste nämligen vara mutanter eller en helt ny ras och kommer kunna inbringa massvis med pengar. Pengar förlåter allt;)